Med fötterna på jorden

För varje dag som går blir det alltmer att berätta och än svårare att skriva. Var skall man börja och vad behöver skrivas, vad vill jag minnas i text och vad vill jag bjuda på för insikter? Idag har regnet kommit och med det en stark doft av citron från träden som finns runtomkring. Folk här är exalterade för de få regndagarna de har per år är en gåva och ses med lika goda ögon som våra soldagar. Jag och Snö fnyser åt sådant, jag för att det spolar ner allt smuts från gatorna i havet och gör vattnet osäkert att surfa i, Snö blir sur för att hon har ett hål i taket som det regnar in genom och jag har inga planer på att laga det då det helt enkelt inte är ekonomiskt försvarbart. Den kostnad det är att laga taket mot de två-tre regndagar vi har att vänta går inte försvara, hon kan gått få en liten dusch. 

Första tiden här var naturligtvis omvälvande och rakt igenom positiv, men med det vill jag inte säga att det var lätt. Jag hade svårt att hitta, fann inget boende, kunde knappt ta mig runt och lyckades inte hitta så många sköna lirare att gå på upptåg med. Jag vet inte hur mycket det är en idé om mig själv i jämförelse med hur mitt liv egentligen ser ut, men jag ville tro att äventyr och galenskap faller i min väg vare sig jag söker det eller inte. Men dagarna gick i sin gilla lunk, jag fixade och donade, bekantade mig med språket (inte att kunna prata Engelska bra, men att få till tajmingen i konversationer, förstå allt som sägs mellan raderna och lära mig para-fraseringen), reflekterade över hur min bild av USA skiljde sig från det USA jag nu var en del av. Jag fascinerades av alla vackra människor, min nacke hade konstant träningsvärk för alla huvudsnurrar jaggjorde bara gåendes längs gatan, alla skateboardare som var precis överallt, orädda och skickliga. Jag tittade storögdt på när hemlösa gick runt med sina små vagnar, men här iklädda solglajer och en boombox. De lokala TV-stationerna som överallt längs gatan gjorde inslag för både det ena och det andra, jag är nog en omedveten TV-kändis i San Diego vid det här laget. Framförallt slog det mig hur lugnt och tryggt det var. Nog för att man har vet med sig att det inte är som COPS hela tiden, så var detta något alldelens extra, aldrig i en storstad har jag känt mig så trygg. När herr gårman är på grinigt humör och visar rött, stannar skatare, modeller, Hells Angels och vanlige Svensson och står tålmodigt och väntar på att humöret skall vända (detta är undantaget en hemlös som kom vinglandes med en vagn och mumlandes, hyttandes med näven och fräsandes snubblade rakt ut i trafiken, varpå alla bilar mjuk stannade till och väntade). Folk låser sällan sina dörrar, bilar eller ens cyklar, man ser ganska ofta poliser och aldrig ännu har jag sett till röken av bråk eller stök. Det hela är som Singapore men med färre skyltar om att man skall ange sin nästa vid misstänksamt beteende.

Efter en vecka i detta tillstånd och med små framsteg men ökad rastlöshet bestämde jag mig för att möta min gode vän Anders vänner här i San Diego. Han hade bedyrat och yrat om hur underbara de var och hur väl vi skulle komma överrens att jag knappt vågade ta kontakt med dem. Ville inte bli besviken om jag inte kom väl överrens med dem, inte göra honom besviken och framförallt inte vara till besvär för några stackare som dragits in i den här soppan helt ovetandes och definitivt ofrivilligt. Min börda skall inte belasta andras axlar, än mindre skall jag bli en börda i någon annans liv. Malin och Kevin heter paret och de flyttade från Sverige till San Diego för omkring sex år sedan och öppnade en smyckesbutik i den sömniga lilla surfarförstaden Encinitas, som jag var väl bekant med genom min favoritsurffilm "Step into Liquid". Med lite kluven känsla satte jag mig på tåget som skulle ta mig dit, väl där vankade jag av och an med hela min packning och en minut innan jag bestämde mig för att sätta mig på trottoaren och vänta ut livet, hoppade hjulet på min resväska av och fortsatte sin bana tillbaka nerför den långa backe jag nu försökte bestiga. Jag frågade en surfarsnubbe som kom gående om var jag var och om han visste vart jag skulle. Han tittade lite på mig, kollade på min väska och säger "man, what a bummer" funderar lite och skiner sedan upp och genom sitt saltsprängda hår får han ur sig på släpig surfaramerikanska "dude, you gotta know when to hold'em, and know when to fold'em". Ser väldigt belåten ut över att ha fått användning för denna insikt han förmodligen burit med sig länge, ler och fortsätter sin promenad. Maken till klarsynthet tänker jag och skickar ett meddelande till Malin med något liknande i ämnesraden!

En vecka senare kan mitt liv inte vara bättre. Jag spenderar mornarna med att söka bostad och bil, läsa på om allt man behöver ordna för att närma sig ett normalt medborgarskap under tiden jag är här, allt i deras enorma och vackra trädgård under palmer och mellan advokadoträd. Dagarna spenderar jag med att susa runt i Kevins bil och lära mig allt jag kan om hur ett leverne här ser ut, kvällarna med att diskutera politik, titta på rum och bara trivas med mina två nya och fina vänner. Deras gästfrihet, värme och omtänksamhet saknar motstycke och jag har dem mycket att tacka för. Rumsituationen var dyster, vi åkte och tittade på det ena galna stället efter det andra. En tysk gammal rasistisk tant som ville hyra ut rummet bredvid henne för ockerpris och med ett slavkontrakt som skulle fått självaste Rudolf Huss att bli imponerad, ett annat ställe med en tjej som var så nerrökt att hon hela tiden glömde vem jag var och varför jag var i hennes hem under vår 10 minuter långa intervju, för att slutligen hitta ett underbart ställe där alla bitar kändes falla på plats. Men i slutet av vår intervju upptäcker vi att någon varit inne i huset och stulit alla deras värdesaker medan vi suttit på övervåningen och tjabbat. Situationen blev galen med tårar och förtvivlan och mitt i detta lilla jag, Malin och Kevin som vänder och vrider lite på oss, så där blev det inget rum av. Efter många turer stod jag i valet och kvalet mellan två suveräna rum, där det ena rummet inte kom med lika mycket lyx och flärd som det andra (pool och gym), men kunde stoltsera med en liten kattunge som heter Lily och en hundvalp (om än stor sådan) som hette Bodi. Min chans att få bo med hund och katt, fast på låns! Valet var ganska enkelt och ni kan se lite bilder på hur jag bor i detta inlägg. 

Första tiden kände jag mig väldigt ensam utan en given bekantskapskrets, ingen som ringde och ingen att naturligt och avslappnat hänga med. De jag kände var så pass nya bekantskaper att "hänget" inte kunde infinna sig varför det blev mycket tid att vandra själv. Jag hade medvetet valt att flytta in med lite äldre killar som inte pluggade för att slippa hamna i en klick av festande studenter i tre månader och istället komma närmare "Joe sixpack" som Sara Palin säger. Det visade sig vara lika mycket en välsignelse som en förbannelse. Jag upplever fortfarande att det är svårt att lära känna folk här, det naturliga umgänget verkar inte finnas på samma sätt och med de demoner jag tagit med mig från Sverige hit funderade jag ibland på hur min situation kunde vara så bra och så dålig på samma gång. Jag trivdes otroligt bra, men kände mig samtidigt så vansinnigt ensam och utlämnad. Det tog ytterligare en del tid innan det plötsligt slog mig, att jag trivs för att jag har satt upp mål och varenda beslut och handling har varit för att införliva dessa mål. Jag vill inte ha drama och studenter, fest och "galna" upptåg, jag har nog med detta i bagaget för att inte behöva göra denna resa till ytterligare en. Jag vill stå i kön och trängas på Von Supermarket, lyssna på jänkarna framför och bakom mig i kön socialisera och klaga på ekonomin, jag vill gå längs gatorna och vara anonym Amerikan, precis som de. Med mitt Social Security Number och näst intill fläckfria dialekt är jag en av dem nu, på deras villkor men mina ambitioner. Det jag upplever är inte en utsatthet eller en isolering, det är ett deltagande och en inkludering, bara att jag fortfarande lär mig reglerna. 

Med lugnet som infann sig i detta vände jag mig om och började fundera, det hade gått strax över tre veckor och oavsett vilken resa, eller vilken del i mitt liv jag kunde frambringa, kunde inget mäta sig mot mängden galna äventyr, konstiga människor, underbara möten, antal leenden på mina läppar, demoner jag tyglat och drömmar jag uppfyllt. Bara att jag inte skapat dem eller forcerat dem att ske, gjorde att jag inte såg dem hända! Nu bråkar de i rummet nedanför så saliven osar, igår hade de sex så kvarteret vaknade, Lily tjuter och Bodi har smugit in och lagt sig vid mina fötter, allt sker runtomkring mig och jag fortsätter le för det här är min musikal utan musik, inte deras!

Jag lever i en fullständigt okunstruerad verklighet, den är inte perfekt och det är inte jag heller, med det trivs jag väldigt bra!