I phone home

Sitter och trycker i mig Häägen-dazs med jordgubbssmak och knappar på min dator. Både jobb och skola har vällt över mig som en lavin och en pålitlig garanti över hur roligt jag haft senaste veckorna, då inte mycket vettigt egentligen blivit gjort. Jag har tidigare ikväll gått en runda mot min tränare på gymmet, han är fast besluten att knäcka mig, jag att inte visa några tecken på att ge upp! Efter det smög jag ner till stranden och satte mig i sanden för att titta på havet en stund, det är något väldigt rofyllt att se tidvattnet komma in och känna saltet i luften.

Första dagarna i skolan var kaotiska, sen till varje lektion, svårt att hitta och väldigt hög nivå på utbildningen. Jag valsade runt bäst jag kunde hitta och tittade på alla Alpha-beta-phi-gamma sororitygäng som härjade. Innan jag visste ordet av var jag indragen i en högst besynnerlig företeelse, "Jell-o fight". En klasskompis i en av kurserna jag tog skulle hjälpa mig att hitta böcker och istället för att leda mig till bokaffären så hamnade jag i ett geggigt inferno. Jell-o är något så märkligt som en efterrätt som aldrig äts, utan används till i stort sätt allt utom att stilla gottegrisars magar. Det kan bäst beskrivas som gele, fast helt konstgjort, gärna i illgrönt, illrött, illgult osv. för att verkligen se så onaturligt ut som möjligt. Detta rullades in i stora baljor på en gräsmatta, vi fick skriva på ett avtal om att inte stämma skolan om vi skadar oss och sedan var kriget i full gång.

Några dagar senare följer jag med min rumskamrat Sean på en helt makalös konsert med ett band jag aldrig hört innan, men nu kan alla låtar med. De heter "My Morning Jacket" och jag vet inte hur mycket det är för att upplevelsen var så stark eller hur bra de egentligen är men för mig är det rock-magi och jag rekommenderar det verkligen. När tinnitusen lagt sig var det dags för nästa äventyr vilket var dansshowen "So You Think You Can Dance"-säsong 4. Tillsammans med mina vänner hade jag knaprat mig igenom hela säsongen på TV strax innan avresa och när Kat Deeley som leder programmet i finalen sa "you can log in to our website and get your ticket to the show", slog det mig att det gäller i högsta grad även mig, för vid det laget att showen turnerar, skulle jag vara Amerikan. Sagt och gjort, fem minuter senare hade jag en biljett och en månad senare satt jag bland 10000 småflickor, par och bögar och skrek mig hes till stuffandet på scenen! Klart mäktigt och magiskt vackert, men lite svårt att hålla sig från att gå fram och börja tjabba med dem då man så klart känner igen dem Man har sett dessa människor kämpa, skratta, gråta och dumma sig i flera veckor, det är konstigt med vår generation att man kan känna någon så väl, men inte vara vänner, en slags envägsvänskap som uppstår mellan doku-stjärnor och soffpotatisar!

I förrgår fick jag ett meddelande på (den fruktansvärda) facebook från en gammal god vän som var på möte hos Apple i Silicon Valley och undrade om jag hade vägarna förbi. Det är ju bara 80 mil enkel väg från där jag bor, aldrig har jag haft så mycket att göra och om jag kom skulle vi bara ha tid att hänga några timmar. Så valet var enkelt och några timmar senare gör jag och Snö vår första långfärd. Kustvägen upp mot San Fransisco tar mig genom L.A, Santa Barbara och slutligen Santa Cruz, genom bergen och plantagerna, över de stora ökenlandskapen och förbi småstäderna. I en cab får man inte bara se mycket mer, man får även lukterna och ljuden av landskapet, det som annars endast är motorcyklister och cyklister förunnat. I stekande sol gjorde jag min resa på 8 timmar utan avbrott, med ett otroligt välbehag i bröstet under varje mile, det är ett underbart land och jag trivs.

Väl framme smörade jag in mig hos receptionisten på det fina hotellet som en timme tidigare inte ens ville låta mig stanna på hotellet om jag så betalade för mig. När jag väl fick träffa henne och tjattra lite blev det helt plötsligt inte bara möjligt att stanna på hotellet, jag fick bo gratis. Jag och min vän bestämde oss för att åka lite nerför gatan till en restaurang och fira återseendet, rummet och att vi träffades under dot-comboomen och lägligt återses i Silicon Valley 10 år senare. Trots en papperskarta och google maps lyckades vi köra fel sju gånger, för att slutligen finna 1 Infinite Loop, vilket är Apples sinnrika adress på sitt huvudkontor. Där parkerar vi och spenderar kvällen med att dricka öl och titta på roliga spännande kommande grejer som jag inte ska skriva mer om då det är en snårskog av klausuler över vad som får sägas och vad inte, så jag är tyst. Vår servitör hette Jeremy och hans största bedrift i livet var att han hittat en läkare som för $90 skriver ut en licens för honom att köpa marijuana med i "läkemedelssyfte", något han var så stolt över att han visade oss utan att vi ens kommit oss för att fråga.

Dagen efter spenderade vi i Snö med att susa runt bland alla företag man hört talas om och känner till medan vinden fick vårt hår att fladdra. Vi åkte tillbaka till Apples kontor där min vän varit på möten tidigare i veckan och spatserade runt lite... vi såg inte röken av Steve, men å andra sidan antog vi att han inte visste att vi skulle komma på besök just den dagen. I souvenirshoppen (applestore) fnittrade vi som små barn och fnös åt t-shirten som sa "I've visited the mothership". Vi tyckte båda att vi var alldelens för förnuftiga för att köpa sånt skräp, men innest inne ville vi nog båda ha den. Därefter tog vi de obligatoriska nördkorten och bestämde oss sedan för att se hur långt in i Googles campus vi kunde komma innan vi blev ertappade. Vi är ju lite äldre om åren nu för tiden så båda var överrens om att vi inte ville ställa till med en scen, men samtidigt alldelens för nyfikna för att följa skyltarnas råd om att hålla oss långt borta. Uppenbarligen ser man ut som en Google-nörd för vi kom inte bara förbi lobbyn, utan in i huvudbyggnadens matsalsområden med omgivning. Jag tog kort på allt jag kom åt, klart medveten om att det är det sista man vill bli ertappad med att göra men kunde inte hålla mig. En bit bort gick en slags pressfotograf ledd av en vakt med klara instruktioner om vad och hur han fick ta bilder, jag gottade mig åt att ställa mig lagomt centralt i varje bild han tog med min lilla iPhone-kamera för att visa vem som var coolast. När det började hetta till pinnade vi tillbaka till besökslobbyn och gick in och frågade om lite random vägbeskrivningar så att vi inte skulle se alltför skyldiga ut. Därinne stod det en massa lavalampor och i taket rullade aktuella sökningar från Google.com förbi på en skärm som vi inte för våra liv kund förstå hur den fungerade. När vi nördat klart la vi benen på ryggen och firade segern på In-n-Out Burger!

Ett sorligt adjö och en 8 timmar och 6 minuter lång bilfärd hemåt och jag låg åter under mitt täcke och mös, på hemvägen hade jag nämligen även hunnit se Monterey! Jag vände och vred på allt som hade hänt i mitt huvud och trots en massa tecken på motsatsen var jag tvungen att konstatera... "det är rätt skönt att vara en liten nörd ändå"!

Tack för alla brev och kommentarer, det är mäktigt hur vackra ord jag får varje gång jag åker bort, får en att överväga att inte komma hem ;-)

Kram









Hello google my old friend...


På väg som Kerouac


Min vän Patrick


Sitting at the dock of Google


Googles volleybollplan som ligger inne på deras innegård


Det är inte min limo i bakgrunden...


Tittar man noga så ser man Steve i ett av fönstren, så stolt han skall vara nu när jag har varit där



En av Googles personalresaturanger odlar sina kryddor utanför


My Morning Jacket - sweet

Jello-o girl fick en rejäl dusch av Jell-o, men lika glad för det var hon