highway 805 and beyond

Det börjar skymma och jag fäller upp strålkastarna för att få lite bättre sikt, men framförallt för att synas bättre för de andra trafikanterna där jag ligger i dryga 80 mph på väg norrut längs highway 805. Taket är nerfällt och motorn ger ifrån sig ett mullrande välbehag över att äntligen få äta asfalt efter år på en parkeringsplats i det slitna mexikanska slumområdet området La Mesa. Jag pluggar i den andra hörluren från min spelare, slår igång Blonde on Blonde med Nada Surf och sjunger med, högt, lyckligt och falskt! Efter dagar sökandes efter den perfekta bilen, genom olika områden, över Internet och genom olika faser har jag äntligen hittat min drömmaskin som skall göra min vistelse i Kalifornien så bra som möjligt. Först var det tänkt att vara en skruttbil för en billig peng, sedan blev jag förnuftig och tittade på automatväxlade sedaner med fyra dörrar. Det hela tog en ny vändning när jag insåg att jag har tappat alla anledningar att planera för familj och förnuft och istället för en begränsad tid gör den största resan, min resa för ingen annan än mig och jag började titta på vad bilen i sig kommunicerade snarare än vad som vore förnuftigt. När jag satte mig i en blåmetallic, Ford Mustang med kjol, vinge, luftinsyg på huven och trimpaket för $7000 insåg att jag kanske gått för långt, om än att jag var på rätt väg. Därefter tittade jag på olika SUV:ar som skulle kunna krossa allt motstånd på vägarna, om än inte med sin hastighet, så med sitt närmast militäriskt robusta konstruktion. Däck som nådde upp till midjan på mig granskades med den obligatoriska foten på hjulet och trycka lite, såsom alla män verkar testa bilars körduglighet. För att slutligen sätta mig i en liten vit Mazda Miata med manuell växel, ihopfällbart tak och trots sina blygsamma fyra cylindrar presterar mirakel på grund av sin lätta vikt, vilket gör att den känns som att köra en bil ur The Fast & The Furious. Kärleken var omedelbar!

Den stod inklämd bakom massor av vrak och hade nästan platta däck, dött batteri, en lampa fälldes inte upp som den skulle och ett skärande ljud kom ur motorn när AC var på och oljemätaren hoppade i direkt relation till hur mycket jag gasade. Jag klämde och kände, ryckte och slet varpå jag bad försäljaren flytta på alla bilar, för här skulle provköras. Med hjälp av min skyddsängel Kevin som kan bilar riktigt väl kunde vi få tillbaka lilla Miatan till liv med hjälp av lite bensin och lite luft, en skruv som passade till att montera fast lampan och lite annat pill. Därefter bar det iväg till en mekaniker på närmsta bensinmack som skulle inspektera för en billig peng. På en blandning av min spanska och hans engelska fick vi upp bilen i luften och kunde konstatera att missljuden lät värre än de var, att bilen var en relativt god maskin, men framförallt gav George mig en hård kraschkurs i hur jag skulle pruta och argumentera. "He wants $2600?", "si George that is what I have to pagar for it, pero cuánto usted pagar?". Nu spände han blicken i mig och suckade, la en hand på min axel och sa med en förmyndarröst. "You give him money, everyone want money. so really you do favour for him, give $1500". "But George, that is impossible!"..."Pero si, but then he go up, you go down... ". Så fortsatte det, han förbarmade sig över mig, min bilaffär och Svenskar i största allmänhet varpå han hissade ner bilen och sa "You want car, its good car... you no want car, no es good car!". Jag testade mina nyvunna prutkunskaper på honom när det var dags att betala!

En timme senare sitter jag och skriver under alla papper för mitt första bilköp i USA, stolt över att jag gjort ett grundligt jobb, stolt över att jag funnit en drömbil och framförallt stolt över att jag på bred texas-dialekt prutat med den Persiske försäljaren enligt George-metoden och för £1950 kunde jag kasta mig ut i den kvava Kalifornia-natten i mitt vrålåk. Flera noterade i min jakt på en Miata att det är en "Chic-car", vilket jag snäst bort som struntprat. När bilförsäljaren så plockade fram den metallram som håller regplåten ur bakluckan till bilen och jag ser att den säger "When it gets hot, I take my top off" och förtjust skrockar att det anspelar på att man kan cabba ner den ber jag honom förnärmat stoppa tillbaka den i bakluckan och leta rätt på något tuffare åt mig. Chic-car my ass när jag sitter bakom ratten!

Jag har lärt mig att fälla upp passagerarrutan när jag ligger på motorvägarna för att inte blåsa bort, samt hålla mig undan stora bilars döda vinkel, då alla har SUV:ar här och min lilla bil inte syns så bra. Jag har plockat upp de mest grundläggande körinstruktionerna, har Google Maps i fickan och en full tank. Nu skall jag bara finna något ställe som kan strajpa på två feta röda linjer längs med från huv till bak så att den ser ut som en riktig liten rallybil så är allt perfekt. Mitt leende när håret yr och jag susar fram längs kustlinjerna i bilen som jag döpt till "Snö" är omöjligt att torka bort, må den leva många dagar till!

Land of milk and honey

Det slår mig när flygplanet stilla sveper, på 11000 meters höjd, över landet att det är hejdlöst vackert. Stora orörda områden, varvat med perfekt uppdelat och irrigerat land i olika färger, bergskedjor som skjuter upp med snötäckta toppar, djupa dalar med lagungröna sjöar, i ett fall med en liten sedan länge utdöd vulkan i mitten.

Efter att ha strykt över ett ökenlandskap kommer vi in över kalifornien och mitt slutmål. Det är tydligt att detta är en seismografisk brännpunkt då man tydligt kan se hur två plattor formligen smällt samman och skjuter upp i bergskedjan Sierra Nevada, som också utgör gränsen mellan Kalifornien och grannstaten Nevada.

Det är, oavsett hur resan utvecklar sig, en dröm som slår in för mig. Allt som händer från den här punkten är bonus, jag har äntligen tagit mig tillbaka till USA, stämplat mitt pass och är medborgare på lån för en tid framåt. Med solen utanför fönstret har dagen börjat vid 06:00 på morgonen med klart väder i Stockholm, för att sedan fortsätta med klar utsikt och strålande sol allteftersom flygplanet kämpade sig över Atlanten, solen ihärdigt sällskap utanför mitt fönster, för att slutligen efter 14 timmars färd slå ner och klockan är 15:00, den längsta torsdagen fortsätter således.

Strax innan landning svepte flygplanet in över San Fransisco och visade hela staden i sin prakt med Golden Gate och Alcatraz som flaggskepp. Jag kände mig så hemma och så glad.

Om detta varit vilket annat land som helst hade detta inlägg osat med förakt för otrevligt bemötande, dumma rutiner och krångliga människor, men just eftersom det är USA så har jag överseende med allt detta. Jag har precis fått en utskällning för att jag beställde en öl vid baren och satte mig vid ett bord för att skriva, då jag anser det vara oartigt att sitta med laptop vid en bar. Jag dricksade som brukligt är, men missade därmed att bordet serveras av en annan personal än baren, varför jag tydligen förtjänade en utskällning för detta misstag. Den amerikanska trevligheten har ännu inte setts till, varken på flyg eller på flygplats. Att packa ur halva sin väska, ta av sig tröja och skor lite här och där på spontana säkerhetskontroller gör inte upplevelsen mer behaglig och jag förstår varför så många vill utföra terrorattentat. Blir man konstant misstänkt för att vara otrogen, kommer man till slut vara det, hur långt är steget till terrorattacker då vi alla är misstänkta terrorister? Värre ändå, vi är inte bara misstänkta, vi är påkommna men av någon anledning verkar vi ha gömt bomberna på särledes bra ställen för de finner dem inte, varför de blänger på en och muttrar när man slutligen matt och trött visat sig vara en vanlig medborgare utan bombbälte. Man får nästan dåligt samvete, man vill ju inte göra någon besviken.

Kaliforninen är i många avseenden USAs hjärta, kulturellt med Hollywood i centrum, men också invandrarmässigt där majoriteten är just immigranter och det är svårt att hitta någon som bott här i mer än två generationer. I och med att så många redan är här och möts av en positiv anda, kommer fler hit snarare än andra och svårare stater att komma till ro i. Som ett gigantiskt ghetto, fast vi kallar väl sådana smältdeglar i Sverige. Kalfornien kan även stoltsera med att ha en enormt varierat klimat och USA:s starkaste ekonomi, faktum är att vore det ett eget land skulle det vara den sjunde starkaste ekonomin i världen (ingen källa att referera).

Nu börjar äventyret och jag hoppas kunna skriva lite anekdoter, reflektioner och tankar, än mer att ni finner de underhållande!