Land of milk and honey

Det slår mig när flygplanet stilla sveper, på 11000 meters höjd, över landet att det är hejdlöst vackert. Stora orörda områden, varvat med perfekt uppdelat och irrigerat land i olika färger, bergskedjor som skjuter upp med snötäckta toppar, djupa dalar med lagungröna sjöar, i ett fall med en liten sedan länge utdöd vulkan i mitten.

Efter att ha strykt över ett ökenlandskap kommer vi in över kalifornien och mitt slutmål. Det är tydligt att detta är en seismografisk brännpunkt då man tydligt kan se hur två plattor formligen smällt samman och skjuter upp i bergskedjan Sierra Nevada, som också utgör gränsen mellan Kalifornien och grannstaten Nevada.

Det är, oavsett hur resan utvecklar sig, en dröm som slår in för mig. Allt som händer från den här punkten är bonus, jag har äntligen tagit mig tillbaka till USA, stämplat mitt pass och är medborgare på lån för en tid framåt. Med solen utanför fönstret har dagen börjat vid 06:00 på morgonen med klart väder i Stockholm, för att sedan fortsätta med klar utsikt och strålande sol allteftersom flygplanet kämpade sig över Atlanten, solen ihärdigt sällskap utanför mitt fönster, för att slutligen efter 14 timmars färd slå ner och klockan är 15:00, den längsta torsdagen fortsätter således.

Strax innan landning svepte flygplanet in över San Fransisco och visade hela staden i sin prakt med Golden Gate och Alcatraz som flaggskepp. Jag kände mig så hemma och så glad.

Om detta varit vilket annat land som helst hade detta inlägg osat med förakt för otrevligt bemötande, dumma rutiner och krångliga människor, men just eftersom det är USA så har jag överseende med allt detta. Jag har precis fått en utskällning för att jag beställde en öl vid baren och satte mig vid ett bord för att skriva, då jag anser det vara oartigt att sitta med laptop vid en bar. Jag dricksade som brukligt är, men missade därmed att bordet serveras av en annan personal än baren, varför jag tydligen förtjänade en utskällning för detta misstag. Den amerikanska trevligheten har ännu inte setts till, varken på flyg eller på flygplats. Att packa ur halva sin väska, ta av sig tröja och skor lite här och där på spontana säkerhetskontroller gör inte upplevelsen mer behaglig och jag förstår varför så många vill utföra terrorattentat. Blir man konstant misstänkt för att vara otrogen, kommer man till slut vara det, hur långt är steget till terrorattacker då vi alla är misstänkta terrorister? Värre ändå, vi är inte bara misstänkta, vi är påkommna men av någon anledning verkar vi ha gömt bomberna på särledes bra ställen för de finner dem inte, varför de blänger på en och muttrar när man slutligen matt och trött visat sig vara en vanlig medborgare utan bombbälte. Man får nästan dåligt samvete, man vill ju inte göra någon besviken.

Kaliforninen är i många avseenden USAs hjärta, kulturellt med Hollywood i centrum, men också invandrarmässigt där majoriteten är just immigranter och det är svårt att hitta någon som bott här i mer än två generationer. I och med att så många redan är här och möts av en positiv anda, kommer fler hit snarare än andra och svårare stater att komma till ro i. Som ett gigantiskt ghetto, fast vi kallar väl sådana smältdeglar i Sverige. Kalfornien kan även stoltsera med att ha en enormt varierat klimat och USA:s starkaste ekonomi, faktum är att vore det ett eget land skulle det vara den sjunde starkaste ekonomin i världen (ingen källa att referera).

Nu börjar äventyret och jag hoppas kunna skriva lite anekdoter, reflektioner och tankar, än mer att ni finner de underhållande!