lördag 13 september 2008

highway 805 and beyond

Det börjar skymma och jag fäller upp strålkastarna för att få lite bättre sikt, men framförallt för att synas bättre för de andra trafikanterna där jag ligger i dryga 80 mph på väg norrut längs highway 805. Taket är nerfällt och motorn ger ifrån sig ett mullrande välbehag över att äntligen få äta asfalt efter år på en parkeringsplats i det slitna mexikanska slumområdet området La Mesa. Jag pluggar i den andra hörluren från min spelare, slår igång Blonde on Blonde med Nada Surf och sjunger med, högt, lyckligt och falskt! Efter dagar sökandes efter den perfekta bilen, genom olika områden, över Internet och genom olika faser har jag äntligen hittat min drömmaskin som skall göra min vistelse i Kalifornien så bra som möjligt. Först var det tänkt att vara en skruttbil för en billig peng, sedan blev jag förnuftig och tittade på automatväxlade sedaner med fyra dörrar. Det hela tog en ny vändning när jag insåg att jag har tappat alla anledningar att planera för familj och förnuft och istället för en begränsad tid gör den största resan, min resa för ingen annan än mig och jag började titta på vad bilen i sig kommunicerade snarare än vad som vore förnuftigt. När jag satte mig i en blåmetallic, Ford Mustang med kjol, vinge, luftinsyg på huven och trimpaket för $7000 insåg att jag kanske gått för långt, om än att jag var på rätt väg. Därefter tittade jag på olika SUV:ar som skulle kunna krossa allt motstånd på vägarna, om än inte med sin hastighet, så med sitt närmast militäriskt robusta konstruktion. Däck som nådde upp till midjan på mig granskades med den obligatoriska foten på hjulet och trycka lite, såsom alla män verkar testa bilars körduglighet. För att slutligen sätta mig i en liten vit Mazda Miata med manuell växel, ihopfällbart tak och trots sina blygsamma fyra cylindrar presterar mirakel på grund av sin lätta vikt, vilket gör att den känns som att köra en bil ur The Fast & The Furious. Kärleken var omedelbar!

Den stod inklämd bakom massor av vrak och hade nästan platta däck, dött batteri, en lampa fälldes inte upp som den skulle och ett skärande ljud kom ur motorn när AC var på och oljemätaren hoppade i direkt relation till hur mycket jag gasade. Jag klämde och kände, ryckte och slet varpå jag bad försäljaren flytta på alla bilar, för här skulle provköras. Med hjälp av min skyddsängel Kevin som kan bilar riktigt väl kunde vi få tillbaka lilla Miatan till liv med hjälp av lite bensin och lite luft, en skruv som passade till att montera fast lampan och lite annat pill. Därefter bar det iväg till en mekaniker på närmsta bensinmack som skulle inspektera för en billig peng. På en blandning av min spanska och hans engelska fick vi upp bilen i luften och kunde konstatera att missljuden lät värre än de var, att bilen var en relativt god maskin, men framförallt gav George mig en hård kraschkurs i hur jag skulle pruta och argumentera. "He wants $2600?", "si George that is what I have to pagar for it, pero cuánto usted pagar?". Nu spände han blicken i mig och suckade, la en hand på min axel och sa med en förmyndarröst. "You give him money, everyone want money. so
really you do favour for him, give $1500". "But George, that is impossible!"..."Pero si, but then he go up, you go down... ". Så fortsatte det, han förbarmade sig över mig, min bilaffär och Svenskar i största allmänhet varpå han hissade ner bilen och sa "You want car, its good car... you no want car, no es good car!". Jag testade mina nyvunna prutkunskaper på honom när det var dags att betala!

En timme senare sitter jag och skriver under alla papper för mitt första bilköp i USA, stolt över att jag gjort ett grundligt jobb, stolt över att jag funnit en drömbil och framförallt stolt över att jag på bred texas-dialekt prutat med den Persiske försäljaren enligt George-metoden och för £1950 kunde jag kasta mig ut i den kvava Kalifornia-natten i mitt vrålåk. Flera noterade i min jakt på en Miata att det är en "Chic-car", vilket jag snäst bort som struntprat. När bilförsäljaren så plockade fram den metallram som håller regplåten ur bakluckan till bilen och jag ser att den säger "When it gets hot, I take my top off" och förtjust skrockar att det anspelar på att man kan cabba ner den ber jag honom förnärmat stoppa tillbaka den i bakluckan och leta rätt på något tuffare åt mig. Chic-car my ass när jag sitter bakom ratten!

Jag har lärt mig att fälla upp passagerarrutan när jag ligger på motorvägarna för att inte blåsa bort, samt hålla mig undan stora bilars döda vinkel, då alla har SUV:ar här och min lilla bil inte syns så bra. Jag har plockat upp de mest grundläggande körinstruktionerna, har Google Maps i fickan och en full tank. Nu skall jag bara finna något ställe som kan strajpa på två feta röda linjer längs med från huv till bak så att den ser ut som en riktig liten rallybil så är allt perfekt. Mitt leende när håret yr och jag susar fram längs kustlinjerna i bilen som jag döpt till "Snö" är omöjligt att torka bort, må den leva många dagar till!

6 kommentarer:

Antonia sa...

Sitter och skrattar högt framför mammas datorn! (hon står undrande i rummet bredvid och undrar vad det är som är så roligt med ett bilköp :)Du är ambitiös och galen som vanligt :)Visst, det låter ju så självklart när jag läser det: klart man måste ha en bil om man ska bo i Carlifornia i ett år, men det känns ändå som ett jäkla projekt att faktiskt köpa en.Men du fixar ju uppenbarligen det projektet lika galant som du fixar det mesta!!Förrästen tycker jag du stolt ska låta Snö bära sin brud-dekal!!Är hemma i Västerås och här lyser solen. Mår fint men ack vad jag längtar efter att resa till USA!!!Stor puss vännen!Ta hand om dig och kör försiktigt!!!

Mirijam sa...

Åh vilken söt liten tjejbil du har köpt!

Unknown sa...

Jag är verkligen road av att läsa din berättelse. Och vilken bil!!!!!!för 13650 kr. Det kallar jag fynd. Den går ju! Det ska bli så kul att få se den live sen. Way to go Christian!!!!!!!

Maricelle

CINDERALLEY sa...

Åh, jag känner precis samma sak när vi susar omkring på freewayen i Candy, även om hon är en skrotbil av bibliska mått. Men köra cab i SoCal är obetalbart.

Emmy sa...

haha! känner igen mig alltför väl, även om vår bil bara är en gammal skrothög bredvid din. men jag älskar henne till döds, eller så länge hennes hostiga motor överlever... min kalifornienblogg hittar du på www.metrobloggen.se/solkatten
kram!

Emmy sa...

haha! nu såg jag sannas kommentar! känns ju fint att jag lämnade en identisk :)