Ny plats för bloggen

Jag har bestämt mig för att lämna den här tjänsten då den inte uppfyller mina önskemål och bara är ett aber.
Min blogg ligger från och med nu på: http://kanzie.com/ och där kommer den alltid att uppdateras. Den kopieras också till Facebook för de som hellre läser där.

Tack för att ni läser, följer och kommenterar!

I phone home

Sitter och trycker i mig Häägen-dazs med jordgubbssmak och knappar på min dator. Både jobb och skola har vällt över mig som en lavin och en pålitlig garanti över hur roligt jag haft senaste veckorna, då inte mycket vettigt egentligen blivit gjort. Jag har tidigare ikväll gått en runda mot min tränare på gymmet, han är fast besluten att knäcka mig, jag att inte visa några tecken på att ge upp! Efter det smög jag ner till stranden och satte mig i sanden för att titta på havet en stund, det är något väldigt rofyllt att se tidvattnet komma in och känna saltet i luften.

Första dagarna i skolan var kaotiska, sen till varje lektion, svårt att hitta och väldigt hög nivå på utbildningen. Jag valsade runt bäst jag kunde hitta och tittade på alla Alpha-beta-phi-gamma sororitygäng som härjade. Innan jag visste ordet av var jag indragen i en högst besynnerlig företeelse, "Jell-o fight". En klasskompis i en av kurserna jag tog skulle hjälpa mig att hitta böcker och istället för att leda mig till bokaffären så hamnade jag i ett geggigt inferno. Jell-o är något så märkligt som en efterrätt som aldrig äts, utan används till i stort sätt allt utom att stilla gottegrisars magar. Det kan bäst beskrivas som gele, fast helt konstgjort, gärna i illgrönt, illrött, illgult osv. för att verkligen se så onaturligt ut som möjligt. Detta rullades in i stora baljor på en gräsmatta, vi fick skriva på ett avtal om att inte stämma skolan om vi skadar oss och sedan var kriget i full gång.

Några dagar senare följer jag med min rumskamrat Sean på en helt makalös konsert med ett band jag aldrig hört innan, men nu kan alla låtar med. De heter "My Morning Jacket" och jag vet inte hur mycket det är för att upplevelsen var så stark eller hur bra de egentligen är men för mig är det rock-magi och jag rekommenderar det verkligen. När tinnitusen lagt sig var det dags för nästa äventyr vilket var dansshowen "So You Think You Can Dance"-säsong 4. Tillsammans med mina vänner hade jag knaprat mig igenom hela säsongen på TV strax innan avresa och när Kat Deeley som leder programmet i finalen sa "you can log in to our website and get your ticket to the show", slog det mig att det gäller i högsta grad även mig, för vid det laget att showen turnerar, skulle jag vara Amerikan. Sagt och gjort, fem minuter senare hade jag en biljett och en månad senare satt jag bland 10000 småflickor, par och bögar och skrek mig hes till stuffandet på scenen! Klart mäktigt och magiskt vackert, men lite svårt att hålla sig från att gå fram och börja tjabba med dem då man så klart känner igen dem Man har sett dessa människor kämpa, skratta, gråta och dumma sig i flera veckor, det är konstigt med vår generation att man kan känna någon så väl, men inte vara vänner, en slags envägsvänskap som uppstår mellan doku-stjärnor och soffpotatisar!

I förrgår fick jag ett meddelande på (den fruktansvärda) facebook från en gammal god vän som var på möte hos Apple i Silicon Valley och undrade om jag hade vägarna förbi. Det är ju bara 80 mil enkel väg från där jag bor, aldrig har jag haft så mycket att göra och om jag kom skulle vi bara ha tid att hänga några timmar. Så valet var enkelt och några timmar senare gör jag och Snö vår första långfärd. Kustvägen upp mot San Fransisco tar mig genom L.A, Santa Barbara och slutligen Santa Cruz, genom bergen och plantagerna, över de stora ökenlandskapen och förbi småstäderna. I en cab får man inte bara se mycket mer, man får även lukterna och ljuden av landskapet, det som annars endast är motorcyklister och cyklister förunnat. I stekande sol gjorde jag min resa på 8 timmar utan avbrott, med ett otroligt välbehag i bröstet under varje mile, det är ett underbart land och jag trivs.

Väl framme smörade jag in mig hos receptionisten på det fina hotellet som en timme tidigare inte ens ville låta mig stanna på hotellet om jag så betalade för mig. När jag väl fick träffa henne och tjattra lite blev det helt plötsligt inte bara möjligt att stanna på hotellet, jag fick bo gratis. Jag och min vän bestämde oss för att åka lite nerför gatan till en restaurang och fira återseendet, rummet och att vi träffades under dot-comboomen och lägligt återses i Silicon Valley 10 år senare. Trots en papperskarta och google maps lyckades vi köra fel sju gånger, för att slutligen finna 1 Infinite Loop, vilket är Apples sinnrika adress på sitt huvudkontor. Där parkerar vi och spenderar kvällen med att dricka öl och titta på roliga spännande kommande grejer som jag inte ska skriva mer om då det är en snårskog av klausuler över vad som får sägas och vad inte, så jag är tyst. Vår servitör hette Jeremy och hans största bedrift i livet var att han hittat en läkare som för $90 skriver ut en licens för honom att köpa marijuana med i "läkemedelssyfte", något han var så stolt över att han visade oss utan att vi ens kommit oss för att fråga.

Dagen efter spenderade vi i Snö med att susa runt bland alla företag man hört talas om och känner till medan vinden fick vårt hår att fladdra. Vi åkte tillbaka till Apples kontor där min vän varit på möten tidigare i veckan och spatserade runt lite... vi såg inte röken av Steve, men å andra sidan antog vi att han inte visste att vi skulle komma på besök just den dagen. I souvenirshoppen (applestore) fnittrade vi som små barn och fnös åt t-shirten som sa "I've visited the mothership". Vi tyckte båda att vi var alldelens för förnuftiga för att köpa sånt skräp, men innest inne ville vi nog båda ha den. Därefter tog vi de obligatoriska nördkorten och bestämde oss sedan för att se hur långt in i Googles campus vi kunde komma innan vi blev ertappade. Vi är ju lite äldre om åren nu för tiden så båda var överrens om att vi inte ville ställa till med en scen, men samtidigt alldelens för nyfikna för att följa skyltarnas råd om att hålla oss långt borta. Uppenbarligen ser man ut som en Google-nörd för vi kom inte bara förbi lobbyn, utan in i huvudbyggnadens matsalsområden med omgivning. Jag tog kort på allt jag kom åt, klart medveten om att det är det sista man vill bli ertappad med att göra men kunde inte hålla mig. En bit bort gick en slags pressfotograf ledd av en vakt med klara instruktioner om vad och hur han fick ta bilder, jag gottade mig åt att ställa mig lagomt centralt i varje bild han tog med min lilla iPhone-kamera för att visa vem som var coolast. När det började hetta till pinnade vi tillbaka till besökslobbyn och gick in och frågade om lite random vägbeskrivningar så att vi inte skulle se alltför skyldiga ut. Därinne stod det en massa lavalampor och i taket rullade aktuella sökningar från Google.com förbi på en skärm som vi inte för våra liv kund förstå hur den fungerade. När vi nördat klart la vi benen på ryggen och firade segern på In-n-Out Burger!

Ett sorligt adjö och en 8 timmar och 6 minuter lång bilfärd hemåt och jag låg åter under mitt täcke och mös, på hemvägen hade jag nämligen även hunnit se Monterey! Jag vände och vred på allt som hade hänt i mitt huvud och trots en massa tecken på motsatsen var jag tvungen att konstatera... "det är rätt skönt att vara en liten nörd ändå"!

Tack för alla brev och kommentarer, det är mäktigt hur vackra ord jag får varje gång jag åker bort, får en att överväga att inte komma hem ;-)

Kram









Hello google my old friend...


På väg som Kerouac


Min vän Patrick


Sitting at the dock of Google


Googles volleybollplan som ligger inne på deras innegård


Det är inte min limo i bakgrunden...


Tittar man noga så ser man Steve i ett av fönstren, så stolt han skall vara nu när jag har varit där



En av Googles personalresaturanger odlar sina kryddor utanför


My Morning Jacket - sweet

Jello-o girl fick en rejäl dusch av Jell-o, men lika glad för det var hon

Med fötterna på jorden

För varje dag som går blir det alltmer att berätta och än svårare att skriva. Var skall man börja och vad behöver skrivas, vad vill jag minnas i text och vad vill jag bjuda på för insikter? Idag har regnet kommit och med det en stark doft av citron från träden som finns runtomkring. Folk här är exalterade för de få regndagarna de har per år är en gåva och ses med lika goda ögon som våra soldagar. Jag och Snö fnyser åt sådant, jag för att det spolar ner allt smuts från gatorna i havet och gör vattnet osäkert att surfa i, Snö blir sur för att hon har ett hål i taket som det regnar in genom och jag har inga planer på att laga det då det helt enkelt inte är ekonomiskt försvarbart. Den kostnad det är att laga taket mot de två-tre regndagar vi har att vänta går inte försvara, hon kan gått få en liten dusch. 

Första tiden här var naturligtvis omvälvande och rakt igenom positiv, men med det vill jag inte säga att det var lätt. Jag hade svårt att hitta, fann inget boende, kunde knappt ta mig runt och lyckades inte hitta så många sköna lirare att gå på upptåg med. Jag vet inte hur mycket det är en idé om mig själv i jämförelse med hur mitt liv egentligen ser ut, men jag ville tro att äventyr och galenskap faller i min väg vare sig jag söker det eller inte. Men dagarna gick i sin gilla lunk, jag fixade och donade, bekantade mig med språket (inte att kunna prata Engelska bra, men att få till tajmingen i konversationer, förstå allt som sägs mellan raderna och lära mig para-fraseringen), reflekterade över hur min bild av USA skiljde sig från det USA jag nu var en del av. Jag fascinerades av alla vackra människor, min nacke hade konstant träningsvärk för alla huvudsnurrar jaggjorde bara gåendes längs gatan, alla skateboardare som var precis överallt, orädda och skickliga. Jag tittade storögdt på när hemlösa gick runt med sina små vagnar, men här iklädda solglajer och en boombox. De lokala TV-stationerna som överallt längs gatan gjorde inslag för både det ena och det andra, jag är nog en omedveten TV-kändis i San Diego vid det här laget. Framförallt slog det mig hur lugnt och tryggt det var. Nog för att man har vet med sig att det inte är som COPS hela tiden, så var detta något alldelens extra, aldrig i en storstad har jag känt mig så trygg. När herr gårman är på grinigt humör och visar rött, stannar skatare, modeller, Hells Angels och vanlige Svensson och står tålmodigt och väntar på att humöret skall vända (detta är undantaget en hemlös som kom vinglandes med en vagn och mumlandes, hyttandes med näven och fräsandes snubblade rakt ut i trafiken, varpå alla bilar mjuk stannade till och väntade). Folk låser sällan sina dörrar, bilar eller ens cyklar, man ser ganska ofta poliser och aldrig ännu har jag sett till röken av bråk eller stök. Det hela är som Singapore men med färre skyltar om att man skall ange sin nästa vid misstänksamt beteende.

Efter en vecka i detta tillstånd och med små framsteg men ökad rastlöshet bestämde jag mig för att möta min gode vän Anders vänner här i San Diego. Han hade bedyrat och yrat om hur underbara de var och hur väl vi skulle komma överrens att jag knappt vågade ta kontakt med dem. Ville inte bli besviken om jag inte kom väl överrens med dem, inte göra honom besviken och framförallt inte vara till besvär för några stackare som dragits in i den här soppan helt ovetandes och definitivt ofrivilligt. Min börda skall inte belasta andras axlar, än mindre skall jag bli en börda i någon annans liv. Malin och Kevin heter paret och de flyttade från Sverige till San Diego för omkring sex år sedan och öppnade en smyckesbutik i den sömniga lilla surfarförstaden Encinitas, som jag var väl bekant med genom min favoritsurffilm "Step into Liquid". Med lite kluven känsla satte jag mig på tåget som skulle ta mig dit, väl där vankade jag av och an med hela min packning och en minut innan jag bestämde mig för att sätta mig på trottoaren och vänta ut livet, hoppade hjulet på min resväska av och fortsatte sin bana tillbaka nerför den långa backe jag nu försökte bestiga. Jag frågade en surfarsnubbe som kom gående om var jag var och om han visste vart jag skulle. Han tittade lite på mig, kollade på min väska och säger "man, what a bummer" funderar lite och skiner sedan upp och genom sitt saltsprängda hår får han ur sig på släpig surfaramerikanska "dude, you gotta know when to hold'em, and know when to fold'em". Ser väldigt belåten ut över att ha fått användning för denna insikt han förmodligen burit med sig länge, ler och fortsätter sin promenad. Maken till klarsynthet tänker jag och skickar ett meddelande till Malin med något liknande i ämnesraden!

En vecka senare kan mitt liv inte vara bättre. Jag spenderar mornarna med att söka bostad och bil, läsa på om allt man behöver ordna för att närma sig ett normalt medborgarskap under tiden jag är här, allt i deras enorma och vackra trädgård under palmer och mellan advokadoträd. Dagarna spenderar jag med att susa runt i Kevins bil och lära mig allt jag kan om hur ett leverne här ser ut, kvällarna med att diskutera politik, titta på rum och bara trivas med mina två nya och fina vänner. Deras gästfrihet, värme och omtänksamhet saknar motstycke och jag har dem mycket att tacka för. Rumsituationen var dyster, vi åkte och tittade på det ena galna stället efter det andra. En tysk gammal rasistisk tant som ville hyra ut rummet bredvid henne för ockerpris och med ett slavkontrakt som skulle fått självaste Rudolf Huss att bli imponerad, ett annat ställe med en tjej som var så nerrökt att hon hela tiden glömde vem jag var och varför jag var i hennes hem under vår 10 minuter långa intervju, för att slutligen hitta ett underbart ställe där alla bitar kändes falla på plats. Men i slutet av vår intervju upptäcker vi att någon varit inne i huset och stulit alla deras värdesaker medan vi suttit på övervåningen och tjabbat. Situationen blev galen med tårar och förtvivlan och mitt i detta lilla jag, Malin och Kevin som vänder och vrider lite på oss, så där blev det inget rum av. Efter många turer stod jag i valet och kvalet mellan två suveräna rum, där det ena rummet inte kom med lika mycket lyx och flärd som det andra (pool och gym), men kunde stoltsera med en liten kattunge som heter Lily och en hundvalp (om än stor sådan) som hette Bodi. Min chans att få bo med hund och katt, fast på låns! Valet var ganska enkelt och ni kan se lite bilder på hur jag bor i detta inlägg. 

Första tiden kände jag mig väldigt ensam utan en given bekantskapskrets, ingen som ringde och ingen att naturligt och avslappnat hänga med. De jag kände var så pass nya bekantskaper att "hänget" inte kunde infinna sig varför det blev mycket tid att vandra själv. Jag hade medvetet valt att flytta in med lite äldre killar som inte pluggade för att slippa hamna i en klick av festande studenter i tre månader och istället komma närmare "Joe sixpack" som Sara Palin säger. Det visade sig vara lika mycket en välsignelse som en förbannelse. Jag upplever fortfarande att det är svårt att lära känna folk här, det naturliga umgänget verkar inte finnas på samma sätt och med de demoner jag tagit med mig från Sverige hit funderade jag ibland på hur min situation kunde vara så bra och så dålig på samma gång. Jag trivdes otroligt bra, men kände mig samtidigt så vansinnigt ensam och utlämnad. Det tog ytterligare en del tid innan det plötsligt slog mig, att jag trivs för att jag har satt upp mål och varenda beslut och handling har varit för att införliva dessa mål. Jag vill inte ha drama och studenter, fest och "galna" upptåg, jag har nog med detta i bagaget för att inte behöva göra denna resa till ytterligare en. Jag vill stå i kön och trängas på Von Supermarket, lyssna på jänkarna framför och bakom mig i kön socialisera och klaga på ekonomin, jag vill gå längs gatorna och vara anonym Amerikan, precis som de. Med mitt Social Security Number och näst intill fläckfria dialekt är jag en av dem nu, på deras villkor men mina ambitioner. Det jag upplever är inte en utsatthet eller en isolering, det är ett deltagande och en inkludering, bara att jag fortfarande lär mig reglerna. 

Med lugnet som infann sig i detta vände jag mig om och började fundera, det hade gått strax över tre veckor och oavsett vilken resa, eller vilken del i mitt liv jag kunde frambringa, kunde inget mäta sig mot mängden galna äventyr, konstiga människor, underbara möten, antal leenden på mina läppar, demoner jag tyglat och drömmar jag uppfyllt. Bara att jag inte skapat dem eller forcerat dem att ske, gjorde att jag inte såg dem hända! Nu bråkar de i rummet nedanför så saliven osar, igår hade de sex så kvarteret vaknade, Lily tjuter och Bodi har smugit in och lagt sig vid mina fötter, allt sker runtomkring mig och jag fortsätter le för det här är min musikal utan musik, inte deras!

Jag lever i en fullständigt okunstruerad verklighet, den är inte perfekt och det är inte jag heller, med det trivs jag väldigt bra!

highway 805 and beyond

Det börjar skymma och jag fäller upp strålkastarna för att få lite bättre sikt, men framförallt för att synas bättre för de andra trafikanterna där jag ligger i dryga 80 mph på väg norrut längs highway 805. Taket är nerfällt och motorn ger ifrån sig ett mullrande välbehag över att äntligen få äta asfalt efter år på en parkeringsplats i det slitna mexikanska slumområdet området La Mesa. Jag pluggar i den andra hörluren från min spelare, slår igång Blonde on Blonde med Nada Surf och sjunger med, högt, lyckligt och falskt! Efter dagar sökandes efter den perfekta bilen, genom olika områden, över Internet och genom olika faser har jag äntligen hittat min drömmaskin som skall göra min vistelse i Kalifornien så bra som möjligt. Först var det tänkt att vara en skruttbil för en billig peng, sedan blev jag förnuftig och tittade på automatväxlade sedaner med fyra dörrar. Det hela tog en ny vändning när jag insåg att jag har tappat alla anledningar att planera för familj och förnuft och istället för en begränsad tid gör den största resan, min resa för ingen annan än mig och jag började titta på vad bilen i sig kommunicerade snarare än vad som vore förnuftigt. När jag satte mig i en blåmetallic, Ford Mustang med kjol, vinge, luftinsyg på huven och trimpaket för $7000 insåg att jag kanske gått för långt, om än att jag var på rätt väg. Därefter tittade jag på olika SUV:ar som skulle kunna krossa allt motstånd på vägarna, om än inte med sin hastighet, så med sitt närmast militäriskt robusta konstruktion. Däck som nådde upp till midjan på mig granskades med den obligatoriska foten på hjulet och trycka lite, såsom alla män verkar testa bilars körduglighet. För att slutligen sätta mig i en liten vit Mazda Miata med manuell växel, ihopfällbart tak och trots sina blygsamma fyra cylindrar presterar mirakel på grund av sin lätta vikt, vilket gör att den känns som att köra en bil ur The Fast & The Furious. Kärleken var omedelbar!

Den stod inklämd bakom massor av vrak och hade nästan platta däck, dött batteri, en lampa fälldes inte upp som den skulle och ett skärande ljud kom ur motorn när AC var på och oljemätaren hoppade i direkt relation till hur mycket jag gasade. Jag klämde och kände, ryckte och slet varpå jag bad försäljaren flytta på alla bilar, för här skulle provköras. Med hjälp av min skyddsängel Kevin som kan bilar riktigt väl kunde vi få tillbaka lilla Miatan till liv med hjälp av lite bensin och lite luft, en skruv som passade till att montera fast lampan och lite annat pill. Därefter bar det iväg till en mekaniker på närmsta bensinmack som skulle inspektera för en billig peng. På en blandning av min spanska och hans engelska fick vi upp bilen i luften och kunde konstatera att missljuden lät värre än de var, att bilen var en relativt god maskin, men framförallt gav George mig en hård kraschkurs i hur jag skulle pruta och argumentera. "He wants $2600?", "si George that is what I have to pagar for it, pero cuánto usted pagar?". Nu spände han blicken i mig och suckade, la en hand på min axel och sa med en förmyndarröst. "You give him money, everyone want money. so really you do favour for him, give $1500". "But George, that is impossible!"..."Pero si, but then he go up, you go down... ". Så fortsatte det, han förbarmade sig över mig, min bilaffär och Svenskar i största allmänhet varpå han hissade ner bilen och sa "You want car, its good car... you no want car, no es good car!". Jag testade mina nyvunna prutkunskaper på honom när det var dags att betala!

En timme senare sitter jag och skriver under alla papper för mitt första bilköp i USA, stolt över att jag gjort ett grundligt jobb, stolt över att jag funnit en drömbil och framförallt stolt över att jag på bred texas-dialekt prutat med den Persiske försäljaren enligt George-metoden och för £1950 kunde jag kasta mig ut i den kvava Kalifornia-natten i mitt vrålåk. Flera noterade i min jakt på en Miata att det är en "Chic-car", vilket jag snäst bort som struntprat. När bilförsäljaren så plockade fram den metallram som håller regplåten ur bakluckan till bilen och jag ser att den säger "When it gets hot, I take my top off" och förtjust skrockar att det anspelar på att man kan cabba ner den ber jag honom förnärmat stoppa tillbaka den i bakluckan och leta rätt på något tuffare åt mig. Chic-car my ass när jag sitter bakom ratten!

Jag har lärt mig att fälla upp passagerarrutan när jag ligger på motorvägarna för att inte blåsa bort, samt hålla mig undan stora bilars döda vinkel, då alla har SUV:ar här och min lilla bil inte syns så bra. Jag har plockat upp de mest grundläggande körinstruktionerna, har Google Maps i fickan och en full tank. Nu skall jag bara finna något ställe som kan strajpa på två feta röda linjer längs med från huv till bak så att den ser ut som en riktig liten rallybil så är allt perfekt. Mitt leende när håret yr och jag susar fram längs kustlinjerna i bilen som jag döpt till "Snö" är omöjligt att torka bort, må den leva många dagar till!

Land of milk and honey

Det slår mig när flygplanet stilla sveper, på 11000 meters höjd, över landet att det är hejdlöst vackert. Stora orörda områden, varvat med perfekt uppdelat och irrigerat land i olika färger, bergskedjor som skjuter upp med snötäckta toppar, djupa dalar med lagungröna sjöar, i ett fall med en liten sedan länge utdöd vulkan i mitten.

Efter att ha strykt över ett ökenlandskap kommer vi in över kalifornien och mitt slutmål. Det är tydligt att detta är en seismografisk brännpunkt då man tydligt kan se hur två plattor formligen smällt samman och skjuter upp i bergskedjan Sierra Nevada, som också utgör gränsen mellan Kalifornien och grannstaten Nevada.

Det är, oavsett hur resan utvecklar sig, en dröm som slår in för mig. Allt som händer från den här punkten är bonus, jag har äntligen tagit mig tillbaka till USA, stämplat mitt pass och är medborgare på lån för en tid framåt. Med solen utanför fönstret har dagen börjat vid 06:00 på morgonen med klart väder i Stockholm, för att sedan fortsätta med klar utsikt och strålande sol allteftersom flygplanet kämpade sig över Atlanten, solen ihärdigt sällskap utanför mitt fönster, för att slutligen efter 14 timmars färd slå ner och klockan är 15:00, den längsta torsdagen fortsätter således.

Strax innan landning svepte flygplanet in över San Fransisco och visade hela staden i sin prakt med Golden Gate och Alcatraz som flaggskepp. Jag kände mig så hemma och så glad.

Om detta varit vilket annat land som helst hade detta inlägg osat med förakt för otrevligt bemötande, dumma rutiner och krångliga människor, men just eftersom det är USA så har jag överseende med allt detta. Jag har precis fått en utskällning för att jag beställde en öl vid baren och satte mig vid ett bord för att skriva, då jag anser det vara oartigt att sitta med laptop vid en bar. Jag dricksade som brukligt är, men missade därmed att bordet serveras av en annan personal än baren, varför jag tydligen förtjänade en utskällning för detta misstag. Den amerikanska trevligheten har ännu inte setts till, varken på flyg eller på flygplats. Att packa ur halva sin väska, ta av sig tröja och skor lite här och där på spontana säkerhetskontroller gör inte upplevelsen mer behaglig och jag förstår varför så många vill utföra terrorattentat. Blir man konstant misstänkt för att vara otrogen, kommer man till slut vara det, hur långt är steget till terrorattacker då vi alla är misstänkta terrorister? Värre ändå, vi är inte bara misstänkta, vi är påkommna men av någon anledning verkar vi ha gömt bomberna på särledes bra ställen för de finner dem inte, varför de blänger på en och muttrar när man slutligen matt och trött visat sig vara en vanlig medborgare utan bombbälte. Man får nästan dåligt samvete, man vill ju inte göra någon besviken.

Kaliforninen är i många avseenden USAs hjärta, kulturellt med Hollywood i centrum, men också invandrarmässigt där majoriteten är just immigranter och det är svårt att hitta någon som bott här i mer än två generationer. I och med att så många redan är här och möts av en positiv anda, kommer fler hit snarare än andra och svårare stater att komma till ro i. Som ett gigantiskt ghetto, fast vi kallar väl sådana smältdeglar i Sverige. Kalfornien kan även stoltsera med att ha en enormt varierat klimat och USA:s starkaste ekonomi, faktum är att vore det ett eget land skulle det vara den sjunde starkaste ekonomin i världen (ingen källa att referera).

Nu börjar äventyret och jag hoppas kunna skriva lite anekdoter, reflektioner och tankar, än mer att ni finner de underhållande!